För andningen betyder mer än vi tror för hur vi mår. Det är lätt att bara strunta i den, vi andas ju automatiskt hela tiden, men om vi lär oss att andas på ett bättre sätt kommer vi må mycket bättre. Det vanligaste felet många gör är att man bara andas med bröstkorgen. Och det kan bero på att man har för tajta kläder i midjan, är stressad, eller som många gör – går och håller in magen hela tiden för att se smalare ut. Men att andas på det här sättet kan göra att du får spänningar i nacke, skuldror och övre delen av ryggen. Och eftersom andningen blir ganska ytlig får kroppen får inte tillräckligt med syre och man börjar kanske börjar andas fortare för att kompensera. Och så blir man stressad av sin andning.

Nä släpp ut magen! Och använd den när du andas. När du andas in, ska magen gå ut och när du andas ut går magen in. Titta på små barn, det är så de andas, det är det naturliga sättet.

Jag brukar säga att ska du göra en sak för att förbättra din hälsa, börja med din andning. Lär dig andas ordentligt. Gör någon andningsövning varje dag. Och du kommer må så mycket bättre!

Here we go:

Rishikesh
I ”yogans huvudstad” finns det självklart massa ashram och yogalärare. När jag var där bodde jag på Anand Prakash Yoga Ashram och jag tyckte det var bra. Det var inte jättesträngt, man kunde komma och gå som man ville och de hade morgon- och eftermiddagsyoga.

Ett annat ashram som verkade bra var Omkarananda Ganga Sadan  där Usha Devi har Iyengaryoga. Jag tror man både kan bo där eller bara gå på drop-in-yoga.

Ett ashram som jag också hörde talas om var Phool Chatti Ashram, som ligger lite utanför Rishikesh.

I början av mars varje år är det en stor yogafestival på Parmarth Niketan ashram.

.

Dharamsala
Tyvärr har jag ännu inte kommit till Dharamsala i norra Indien, men någon gång ska det bli. Då kommer jag gå på en buddustisk meditationskurs på Tushita Meditation Centre, som har hört ska vara bra.

.

Goa
Jag har gått på yogalärarutbildning på Ashiyana i Mandrem i norra Goa. Det var ett jättefint ställe, även om jag inte rekommenderar deras yogalärarutbildning. Men de har en hel del andra retreater.

I Anjuna finns Brahmani yoga som jag hört ska vara bra.

I Arambol i norra Goa finns Himalayan Iyengar Yoga Centre, om man vill fördjupa sig i Iyengaryoga. De finns också i Dharamsala på sommarhalvåret.

Akhilesh (Neo yoga), en lärare som jag hade i Goa och som var bra, har utbildningar och klasser i Arambol och i Dharamsala.

.

Kerala
Min indiske yogalärare Saji (Vashista Yoga) har yogalärarutbildningar och retreater i Kerala.

Sivananda ashram utanför Trivandrum är ett bra och trevligt ställe. Inte så jättestrikt och man träffar massa trevliga  människor från hela världen. Ett bra sätt att få tips om ställen och lärare…

Jag har också hört att deras ashram Sivananda Kutir i Uttarkashi i norra Indien ska vara väldigt bra.

I strandbyarna Varkala och Kovalam finns yogalärare som man kan gå på enstaka (eller fler) lektioner hos.

I Kerala finns även Ammas stora rosa ashram. Amma är den kramande gurun och jag har hört vissa som tycker hennes ashram är bra. Och andra inte.

I Tamil Nadu, nära Kerala finns zenbuddistiska meditationsstället Bodhi Zendo, som jag hört ska vara väldigt bra.

.

Mysore
Mysore är väl mest känd för Ashtangayogan och det är många som åker till Pattabhi Jois yogashala i Gokulam i Mysore. När jag var i Mysore gick jag en månad hos Acharya Venkatesh, som var sträng men mycket bra och kunnig.  Han är också känd som ”the back bending guru”.

Jag gick också en anatomikurs för Noah McKenna när jag var där. Han håller till på Mystic School och har klasser, anatomikurser och yogalärarutbildningar

.

Chennai med omgivningar
Krishnamacharya Yoga Mandiram har många spännande kurser. Dit ska jag också åka nån gång…

Och är man i området är det säker spännande att besöka Auroville, en experimentell kommun grundad av The Mother. Meningen med Auroville är att nå fram till ett sätt att leva ett djupare och mer fulländat liv och att visa på möjligheterna i den mänskliga utvecklingen genom ett förändrat medvetande.

Det är precis som Kalidasa skriver i en av mina favoriter. Varje dag är livet. Och livet är långsamt och eftertänksamt ibland. Och sjudande av aktivitet och energi ibland.

Look to this day:
For it is life, the very life of life.
In its brief course
Lie all the verities and realities of your existence.
The bliss of growth,
The glory of action,
The splendour of achievement
Are but experiences of time.

For yesterday is but a dream
And tomorrow is only a vision;
And today well-lived, makes
Yesterday a dream of happiness
And every tomorrow a vision of hope.
Look well therefore to this day;
Such is the salutation to the ever-new dawn!

Kalidasa, ca 400-talet

Igår kväll vände det plötsligt. Det magonda försvann och jag kände mig hungrig! Vilken lycka! Men vilken pärs det varit. Jag kan inte komma ihåg när jag mått så dåligt sist. Jag är ju extremt sällan sjuk, det är två år sen jag var förskyld sist, och jag inser hur lyckligt lottad jag är. Att jag är så frisk och inte skadad på annat sätt. För de finns de som alltid har ont, de som har riktigt allvarliga sjukdomar och det finns så många runt om i världen som har det eländigt.

Jag vill tipsa om två riktigt bra bloggar, som ger inblick i andras svårigheter, glädje och sorg:

• Gunilla, som jag sjöng med i en kör för länge sen fick bröstcancer i somras. I sin blogg ”Sång för livet” skriver hon på ett otroligt gripande sätt om sin kamp mot cancern och sin glädje till sången.
• Min före detta kollega Linda fick ”Världens tuffaste jobb” av Kooperation utan gränser och är nu i Uganda och lever som bonde i tre veckor. Hon skriver också otroligt bra och inlevelsefullt i ”Tuffaste bloggen”.

Idag känns det ännu lite bättre. Det kanske är dags att packa upp ryggsäcken…

Äntligen skiner solen! Det har varit dimmigt och kallt på morgnarna och även om det blir varmare under dagen så har det ändå varit ganska kallt. Nu sitter jag på hotellets takterrass och väntar på min sena frukost. Jag låter solen värma upp mig och blickar ut över Ganges. I grannhusets musikskola pågår en sitarlektion.

Jag är i Varanasi. Och här har jag varit i fem dagar nu. Utforskat gränder och ghats (kajerna vid Ganges). Bara tittat på folk, strosat runt, shoppat lite, tränat mitt tålamod med hjälp av alla påstridiga försäljare, trampat i koskit. Jag har tagit det ganska lugnt och dagen som den kommer.

Men imorse var jag på en yogalektion med en lärare som jag fått tips om. Det var bara jag där, så det blev en privatlektion. Läraren var precis så tokig jag hört han skulle va, han hoppade runt och gjorde egna övningar, stånkade och pustade och utropade ”oh my god, this is so good” och ”om namah shivaya” hela tiden. Men han var kunnig och det var trots allt en bra lektion. Så jag går dit imorgon igen. Imorgon är sista dagen i Varanasi, sen bär det av mot Delhi och flyget hem. Tänk vad fort tiden går! Snart är jag hemma igen! Och det är bra det med!

Och nu kommer min Masala chai och omelett. Mums! Kanske festar jag till det med en citronpannkaka också…

Det är dags att avsluta mina reflektioner från min vecka på Satyananda-yogatraditionens ashram i Bihar.

3-4 januari
På ashram finns det vissa regler. Till exempel får man inte lämna ashramet som man vill. Helst ska man stanna inne på området hela tiden men om man måste göra nåt ärende får man ansöka om att få ett ”daypass” ett par dagar innan. Jag behövde det. Det tog för lång tid att få pengar växlade på ashramet och jag behövde kontanter innan jag åkte. Så efter ett par dagar fick jag mitt pass, lämnade det i grinden och åkte ner till Munger. Munger är en otroligt sliten, fattig och ganska kaotisk liten stad. Vilken skillnad mot innanför murarna! Men det var ändå lite skönt att vara ute i verkliga världen.

Andra regler är att man ska iaktta ”mouna”, det vill säga tystnad, mellan kl 18 och 6 och på alla måltider. Och man ska inte använda mobiltelefon eller fotografera. Men det konstiga är att det var väldigt många som pratade på kvällar och hade mobil. Lite konstigt kan jag tycka. Antingen har man regler och följer dem. Eller kan man strunta i regler. Tycker jag.

En annan sak jag kan tycka är lite märklig är att det är väldigt hierarkiskt. Enligt yogan är vi ju alla en och lika mycket värda, men det är ändå väldigt viktigt var man sitter i salen, hur man tilltalar folk, vem som bestämmer och Swami Niranjanananda dyrkas som en popstjärna. Alla är inte lika här i ashramet. Och faktiskt så träffade jag en del riktigt otrevliga och arga människor. Det blev jag också förvånad över. Men det är klart, ett ashram är väl som ett minisamhälle, med både trevliga och otrevliga människor.

Så vad tyckte jag om min ashramvistelse då? Ja både ock faktiskt. Både bra och dåligt. Som livet själv alltså. Och jag tror det ord som passar bäst är intressant.

Under veckan jag var på yogaashramet var det två långa mantraevenemang.

1 januari – Hanuman Chalisa
Den första januari varje år sjunger man Hanuman Chalisa 108 gånger. Det är det här evenemanget man har förberett nu i några dagar. Det kommer ganska många besökare för att vara med på detta mantramaraton. Ja för det tar ca 6 timmar. De som ledde sången var unga yogastudenter från Munger och jag är otroligt imponerad över att de orkade. De byttes av ibland men några sjöng och spelade harmonium nästan hela tiden. Själv gick jag ifrån några gånger… Dels för att servera mat, och så smög jag iväg för att vila en timme också. Någon måtta får det väl vara. På mantrasjungandet…

Hanuman är apguden som glömde bort sina krafter, men som träffade guden Ram som hjälpte honom att hitta tillbaka till dem. Hanuman representerar ”det slumrande medvetandet” som vi alla har inom oss. Vi har alla kunskaper och krafter inom oss som vi inte vet om och som vi kan väcka till liv. Och kanske behöver man som Hanuman hjälp av en guru eller nån annan vis person som hjälper en att se det.

2 januari – Durga Hawan Poornahuti
Nästa dag var det återigen dags för flera timmars mantrasång. Den här gången var det Durgas 1000 namn vi sjöng. 3 gånger. Det tar ca 2 timmar. Och idag var det avslutning på ett års sjungande av detta mantra, så det var andra mantran och ceremonier också. De har nu sammanlagt sjungit det 1111 gånger. Ett uppdrag som Swami Niranjanananda bestämde sig för att göra för att uppfylla Swami Satyanandas sankalpa, dvs intention eller beslut. Vad sankalpan är ville han inte säga, för sin sankalpa ska man hålla för sig själv. Men den ska visst vara av godo för hela mänskligheten. Durgas (gudinnan som är universums moder) 1000 namn sjöngs i ett fasligt tempo så jag hade inte en chans att hänga med. Men det är skönt att bara sitta och lyssna. Och låta sig omslutas av ljudet och energin.

I morse gick strömmen när vi hade städ-seva. Jag sopade golv i stora huset och det var lite knepigt där i mörkret. ”Du får träna ditt inre visuella seende”, sa en swami som gick förbi. Ja så kan man också se det.

Här kommer mer från det jag skrev när jag var på ashram.

31 december
Det blev en väldigt ovanlig nyårsafton i år. Den blev ganska hektisk först eftersom vi jobbade med att göra klart inför morgondagens evenemang. Så jag glömde helt bort att det var nyår.

Men sen på kvällen var det ett specialprogram och alla samlades i Akhara, den mest heliga delen av ashramet. Vi sjöng mantran, kirtan och så höll Swami Niranjanananda tal. Det är han som är högste swamin och som tog över när Satyananda lämnade kroppen. Så det var kul att höra och se honom. Han sa till exempel att vi inte bara ska säga ”happy new year” utan även ”happy good bye” till året som gått. Vi bör tacka det gamla året. Vara tacksamma för vad vi har lärt oss och varit med om under året. Det som gjort att vi växt som människor, både med- och motgångar. Tack för allt. Den vi är idag beror ju faktiskt på det som varit.

Sen gick jag och la mig. Klockan 21.

Jag fortsätter min lilla följetong om mina dagar på ashram.

30 december

Klockan ringde innan kl 5 så jag skulle hinna göra min egen meditation och asanas innan frukost kl 6.30. Det är väldigt lätt att meditera här. Bra energi antar jag!

Idag hjälpte jag till att servera frukost så först fick jag skopa mat och sen äta själv kl 7. Klockan 7.30 börjar den så kallade ”cleaning seva” då alla hjäls åt att städa i en timme. Jag fick skura golv i huvudbyggnaden. Efter det börjar den riktiga sevan, som alltså är som karmayoga. Att man jobbar utan egen vinning och att det blir som en typ av meditation. Satyananda tyckte att det kan bli för mycket fokus på bara en själv om man vänder dig inåt med yoga och meditation, så man behöver sevan, att jobba, som en motvikt. Något man gör med händerna, för andra.

Det är sevan mycket handlar om här. Det är seva 7 timmar om dagen. Och idag var det lite hektiskt. Det ska vara firande och festligheter här den 1 januari så det är mycket att fixa inför det. Jag och en annan tjej skulle sy överdrag med draperingar till några podier. För hand. Och hon som bestämde höll på och ändra sig hela tiden och jag insåg att här får man inte tänka själv. Här måste man göra som andra säger. Vad ovant. Och inte så kul…. Men nyttigt att titta på tankarna om det.

Klockan 11 är det lunch och jag hjälpte till att servera då med. Det är kul! Sen är man lite ledig mellan kl 12-13 och det är då man kan fixa lite saker, bland annat kommer en liten handelsman med några kassar så man kan köpa till exempel kex eller toapapper eller om man behöver resehjälp av resemannen. Klockan 13 är det te och så är det seva igen 13.30 och fram till middagen kl 17.

Kvällen avslutas med chanting av mantran kl 18-19 och sen ska man gå till sitt rum, och vara tyst. Jag mediterar och skriver lite och så somnar jag framåt 21-tiden. I en ganska hård säng. Men det är ändå inte svårt att somna efter en intensiv dag.

Jag reflekterar över mina dagar på ashram, lite i efterskott.

29 december
Eftersom tåget från Delhi var så försenat igår kväll var jag tvungen att hitta ett hotell i Munger. Det var dock inte så fräscht så jag var glad att kunna krypa ner i min egen sovsäck…

I morse tog jag en cykelrickshaw upp till ashramet, och när jag blivit insläppt var det som att komma till en helt annan värld. Allt är lugnt och fint och välordnat. Ganga Darshan är det ashram som Swami Satyananda grundade och här bor det ganska många på heltid och de har en del längre kurser. Just nu pågår en fyramånaderskurs i yogisk livsstil så många som är här går den kursen. Och så är det många som liksom jag bara är här på besök och deltar i ashramlivet. Jag känner mig lite lost och förvirrad så här första dan. Området är stort och man ska gå hit och dit och fram och tillbaka för att hämta vatten, hämta tallrik, diska (som man av miljöskäl gör med aska och vatten), få arbetsuppgifter… Men det faller nog på plats.

Så här första dagen fick jag ta det lite lugnt. Men jag fick min första arbetsuppgift: Spritsa ärtor i 2,5 timmar. Helt ok. Det blev som en meditation.