Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Yogafilosofi’ Category

4ansiktenI yogan finns det ett sätt att jobba med sin negativitet och det är att odla positiva kvalitéer. Det skrev jag om för länge sen i bloggen och när jag nu kollar igenom och läser så ser jag att det här är samma sak som buddismens Brahma Viharas. Det är så intressant att se att mycket inom yogafilosofin och buddismen är likadant. Och det är ju inte så konstigt, för de har ju ursprung i samma tid och plats. Fast yogan är på sanskrit och buddismen på pali. Men de är väldigt lika varann.

Det finna alltså 4 positiva kvalitéer enligt yogan: Maitri, Karuna, Mudita och Upeksanam

Buddismens fyra Brahma Viharas, som betyder gudomliga tillstånden (bostad eller hemvist egentligen) och som är bra sinnestillstånden att kultivera, är:
Metta – kärleksfull vänlighet (loving kindness)
Karuna – medkänsla (compassion)
Mudita -glädje över annans lycka (sympathetic joy)
Upekkha – jämnmod (equanimity)

Sharon Salzberg en välkänd buddistisk lärare från USA skriver att ”The Buddha taught that practicing these four qualities leads to the “liberation of the heart which is love.” Och hon beskriver dem så här:

Metta (lovingkindness) translates both as friendship and also gentle, as in a gentle rain that falls indiscriminately upon everything. Metta practice is a steady, unconditional sense of connection that touches all beings without exception, including ourselves. The Buddha first taught it as an antidote to fear.

Compassion is our caring human response to suffering. A compassionate heart is non-judgmental and recognizes all suffering—our own and that of others—as deserving of tenderness.

Sympathetic Joy is the realization that others’ happiness is inseparable from our own. We rejoice in the joy of others and are not threatened by another’s success.

Equanimity is the spacious stillness of mind that provides the ground for the boundless nature of the other three qualities. This radiant calm enables us to ride the waves of our experience without getting lost in our reactions.”

Det här är fantastiska egenskaper och kvalitéer som verkligen tål att tänka på och odla mer. Vare sig de är på sanskrit eller pali. Yogiska eller buddistiska.

 

Read Full Post »

maskerJag började tänka på hur bra yogan är för att lära känna sig själv. Hur mycket den hjälpt mig med att faktiskt bli en mer lugn och harmonisk människa. Hur mycket jag faktiskt har utvecklats sedan jag började med yoga för 10 år sen. Dels att jag blivit starkare och smidigare i kroppen på grund av asanas men framför allt att jag lärt mig om mina reaktioner och beteenden och att jag tack vare yogan började intressera mig för min personliga utveckling, gick kurser, och blev mer och mer medveten om vad som är viktigt för mig. Och hur jag långsamt börjat förstå att när jag ser mina beteenden så kan jag också börja ändra dem. Och jag är så tacksam över allt jag lärt mig det senaste året sen jag började med vipassanameditation. Ja det är verkligen en spännande och häftig resa! Som för mig började med yogan.

Det jag tycker är bra med yogan är att det finns så mycket där, att det finns en utvecklingspotential. Att man kan börja med kroppen som är lättare eftersom det är mer påtagligt, fysiskt, och att man sedan går vidare och ser det mer och mer subtila. Lär känna sitt sinne.

Ett yogiskt begrepp är swadhyaya, självkännedom, och det är det jag tycker yogan handlar om egentligen. Att man via asanas lär känna sin kropp och hur den funkar och verkligen känner efter vad som händer i kroppen. Att inte bara köra på, som man kanske är van att göra när man går på gruppträning eller tränar på gym. Nä, att riktigt stanna upp och känna efter: Vad händer i kroppen i den positionen? Hur känns det i ryggen efter en vridning? Vad är skillnaden i höfter och ben efter benlyft på bara en sida?

Och sen kommer det som är ännu mer intressant. Att lära känna sitt sinne. Hur reagerar jag när en position är svår eller jobbig? Vill jag ge upp? Eller kämpa? Hur reagerar jag när något är långtråkigt? Är jag rastlös och bara väntar på att klassen ta slut? Vill jag vara bättre än den bredvid? Det är så spännande att börja notera sina tankar och beteenden och när man väl börjar se dem kan man ta med det ut i vardagen. Börja notera hur man tänker och reagerar bland folk på stan och på jobbet. För att sedan försöka ändra och förbättra det man vill och behöver.

Jag har skrivit om swadhyaya förut och det är ett begrepp som jag tänker på en del då och då. Nu är det ett tag sen jag skrev om det, men här är mina gamla inlägg:

Det är lite intressant att se hur jag ändrar inriktning och insikter. Jag kan se det genom mina gamla blogginlägg. Ingenting är konstant. Allt ändras. Det är ett som är säkert.

 

Read Full Post »

Den senaste veckan har jag hållit på och rensa garderober och skåp. Plockat undan sådant som kanske ska säljas eller ges bort, åkt med massa kassar till Stadsmissionen och förberett lådor att ta till återvinningen. Det är så skönt att få sånt gjort och bli av med lite saker. Och det är nyttigt att gå igenom saker och se på tankarna som kommer upp: Slänga? Eller spara? Och vad är det som gör att man inte vill göra sig av med vissa saker? Något minne? Att man fått saken av någon man tycker om? Eller nåt annat? Jag har alltid haft väldigt svårt att slänga böcker till exempel och ger hellre bort en bok än slänger den, hur dålig den än är…

Inom yogafilosofin finns begreppet Aparigraha, som betyder att inte vara girig och att inte samla på sig. Tanken är att man inte ska vara bunden till det materiella eller ha ett begär att äga saker. För man blir ju inte lyckligare av en massa saker. Och det finns en idé om att man ska leva enkelt och inte ha mer än man behöver. Så som man lever i ett ashram. Och jag tycker det finns en viss frihet med det. Så är det ju när man är ute och reser med bara en ryggsäck, och allt man behöver finns där.

Så det är en sak att man känner sig bunden till materiella ting. Men man kan också fundera på om man kan rensa ut och göra sig av med vanor, tankar och föreställningar som man inte längre behöver. Som inte längre är bra för en. Och det kräver lite mer jobb. Tänk om det vore så lätt att bli av med oönskade vanor och tankar som att rensa ur en garderob. Vad skönt det skulle vara!

 

Read Full Post »

Inom Satyanandayogan, som är den yoga där jag har min grund säger man Hari Om Tat Sat som avslutning på meditationer eller yoga nidra (djupavslutning). När jag började med yogan var allt så nytt och främmande så jag reflekterade väl inte så mycket över det.  Och sen blev jag så van vid det så jag reflekterade inte över vad det betydde då heller. Nu använder jag själv Hari Om Tat Sat som avslutning på avslappningar och yoga nidra, det ger ett så bra avslut. Och det är intressant att de som somnar under yoga nidran säger att de alltid vaknar när jag säger Hari Om Tat Sat. Det är som kroppen, eller kanske det undermedvetna, vet.

Så nuförtiden vet jag vad det betyder. Jag börjar med det lätta: Tat betyder det och Sat betyder sanning. ”Det är sanningen” eller ”så är det” alltså.

Sen kommer det lite mer filosofiska… Hari står för verkligheten, vår värld som vi kan se, känna, höra och ta på. Vår verkliga värld och vi i den. Hari är också ett annat ord för guden Vishnu, som är världens bevarare. Om (eller Aum som det stavas ibland) är det ursprungliga ljudet, universums ljud och symboliserar den universella anden eller det Absoluta. Men egentligen är det svårt att förklara Om. Det bara är liksom. Allt.

Men så som jag tolkar det betyder alltså Hari Om (som också är ett sätt att hälsa varandra på) att vi är både mänskliga och gudomliga i ett. Att vi är del av allt och alla, hela universum. Det är fint tycker jag.

Så här förklarade Swami Satyananda Hari Om Tat Sat:

”The manifest reality, this world, is represented by the mantra ‘Hari’. ‘Om’ is the unmanifest reality, the unseen, invisible, uncreated aspect of the absolute. So, ‘Hari Om Tat Sat’ means ‘That is Truth’. That which I see with my eyes and that which is beyond my eyes are both the same, not different. The creator and the creation are not two. The creator has not created creation, but has manifested or transformed himself into creation.

All these truths are represented in the mantra ‘Hari Om Tat Sat’. When I say ‘Hari Om Tat Sat’, it reminds me that the seen and the unseen, are both one.”

Det är lite mer djupsinnigt…

Hari om

Read Full Post »

Yoga Sutras och Hatha Yoga Pradipika har jag skrivit om förut. Och de är väl de mest kända. Eller de som blivit kända här i väst i alla fall. Men det finns fler. När jag gick min yogalärarutbildning nämnde min lärare Saji en del andra texter men jag har inte kommit mig för att läsa nån. Nu har jag gjort det. Och det är intressant. Intressant hur de skiljer sig och hur de kanske inspireras av varandra. Precis som texter och lärare gör idag. Och intressant att se hur de beskriver vissa asanas, som är helt olika de som heter samma sak idag. Och jag blir lite full i skratt över hur var och varannan vers avslutas med att om man bemästar detta ”övervinner man döden” och annat drastiskt. Men jag kan förstå att Yoga Sutras blivit mest populär, för den är bra mycket bättre och mer innehållsrik. Men det beror nog också på att det finns så många kommentarer och tolkningar av den också. Det blir lite konstigt att bara läsa verserna rakt upp och ner.

Gheranda Samhita är skriven av Gheranda någon gång mellan 1650-1750 och är en av tre klassiska texter om hatha yoga (de andra är Hatha Yoga Pradipika och Shiva Samhita). Samhita betyder samling och texten består av 346 verser som beskriver många reningsövningar, shatkarmas, mudras och 32 st asanas, de som är användbara ”in the world of mortals”, som han skriver.

Gherandha beskriver yogan som en sjufaldig väg:
1. Shatkarma for purification
2. Asana for strength
3. Mudra for steadiness
4. Pratyahara for calmness
5.Pranayama for lightness
6. Dhyana for realization of the self
7.Samadhi for abstraction

Shiva Samhita har ingen känd författare och sägs vara skriven någon gång 1650-1750, men översättaren till den texten jag läste, James Mallinsson, daterar den till före 1500-talet eftersom han hittat referenser i den till texter skrivna före 1650. I texten som innehåller 517 verser är det Shiva som berättar för sin gemål Parvati om yogisk filosofi, prana, mudras och meditation. I Shiva Samhita nämns 84 asanas men det är bara fyra som beskrivs utförligt: Siddhasana, Padmasana och Svastikasana, alla sittande positioner och så Pashimottanasana som är sittande framåtfällning.

Är du nyfiken? Båda de här texterna finns faktiskt som pdf:er, så ta en titt:
Gheranda Samhita
Shiva Samhita

En annan klassisk yogatext är Bhagvad gita som inte handlar om hatha yoga utom om tre andra grenar inom yogan:
Karmayoga – handlingens yoga
Jnanayoga – kunskapens yoga
Bhaktiyoga – hängivenhetens yoga

I Bhagavad gita, som är en del av det stora klassiska diktverket Mahabharata, förs en dialog mellan den store krigaren Arjuna och guden Krishna precis före en strid. Arjuna har ett dilemma om han ska strida eller inte och Krishna ger honom råd hur han ska göra, vilket leder till lektioner hur han ska hitta sitt sanna jag och meningen med livet.

Till skillnad från ”yoga chic lit” som jag skrev om för ett tag sen, är det här kanske inte texter jag rekommenderar för hängmattan i sommar, men om man håller på mycket med yoga kan de ändå vara kul att titta på. För att få perspektiv.

Read Full Post »

Enligt det som kallas Raja yoga (den kungliga yogan) och som Patanjali beskriver i sina Yoga Sutras har yogan åtta steg för att nå målet, samadhi, när vi upplever att vi är ett med allt. När alla tankemönster är stillade och vi är i yoga, enhet. De första fyra stegen är yttre steg, det vill säga sånt som rör den yttre världen eller det man kan påverka med kropp och andning. Det är yamas och niyamas (levnadsregler för hur vi förhåller oss till andra och oss själva), asanas (kroppspositioner) och pranayama (andningstekniker). De tre inre stegen är dharana (koncentration), dhyana (meditation) och samadhi. Och bron mellan dessa inre och yttre stegen är det femte steget, pratyahara, att ta bort sinnesintrycken och ta uppmärksamheten inåt och fokusera på sitt inre jag. När vi fokuserar helt på vårt inre störs vi inte av våra yttre sinnesintryck som ljud, syn och lukter. Och då har vi möjlighet att känna det som finns bakom tankarna som hela tiden stimuleras av yttre intryck.

”Turning off sensory inputs is directing the attention inward following the true nature of the heart-mind, thus disconnecting with internal object.”
Yoga Sutra 2:54 – Nicolai Bachmans översättning

Så det första man kan göra när man sitter sig ner för att meditera eller när man börjar sin avslappning är att praktisera pratyahara. Jag brukar börja med att först lyssna på ljud långt bort och sen närmare och närmare. Men jag lyssnar utan att börja analysera eller värdera ljuden. Jag bara uppmärksammar dem, hoppar från ljud till ljud, eller låter alla ljuden bli till ett. Och sen tar jag uppmärksamheten in till mig själv. Eller kan man fokusera på sina känselförnimmelser. På kontakten mellan kroppen och underlaget. På kontakten mellan kläderna och kroppen. Och sedan släppa den och gå inåt. Eller känna luften i näsan, fokusera helt på den och sen ta uppmärksamheten inåt.

När man mediterar föreställer man sig kanske att man vill sitta i ett helt tyst rum, men det kan faktiskt vara bra att det kommer lite (eller mycket) störande ljud. Så man har ljud att fokusera på och sedan släppa och som man sen helt kan koppla bort. Det sägs att man ska kunna meditera var som helst, till och med vid en hårt trafikerad väg. Eller som de som var med i Meditation Flash Mob på Trafalgar Square i London den 2 juni 2011, som bilden är från. De behövde verkligen skärma av sig från den yttre världen.

Och det är en bra kunskap att ta med sig även utanför meditationskudden. Var vi än är störs vi ofta av ljud: trafik, skrikande barn, folk som pratar i telefon, musik… Och det kan vara bra att kunna koppla bort, istället för att störas av det. Samtidigt som man passar på att träna pratyahara, att släppa det yttre, och vända sig inåt.

Read Full Post »

…och allting som du kring dig ser…
Baloos sång är en bra påminnelse om santosha, en av Patanjalis niyamas– våra attityder mot oss själva, en del av ashtanga, den åttafaldiga vägen – som han beskriver i Yoga Sutras.

Santosha betyder förnöjsamhet, att vara nöjd med den du är och det du har. Kanske inte så lätt alla gånger eftersom vårt samhälle hela tiden värderar oss efter prestationer, hur vi ser ut och hur framgångsrika vi är. Och många jämför sig med andra och vill ha det som andra har. Men jag tycker ofta att människor jag möter som har släppt allt det här och är nöjda med sig själva och trygga där de är, är de som är mest inspirerande och avundsvärda.

Santosha handlar också om att inte vara för bunden till resultatet när man gör något. Att inte allt står och faller med hur det blir. Om man gör sitt bästa och det inte går bra, så får man acceptera det, lära sig av det och gå vidare. Det är bättre att försöka och göra sitt bästa, än att inte våga prova alls. Det kan också vara bra att inte ha för höga förväntningar. Förväntningar leder väldigt ofta till att man blir besviken.

Att odla tacksamhet är ett bra sätt att lära sig vara nöjd med det man har. Som avslutning på mina yogaklasser brukar jag be alla skicka tankar av tacksamhet till det de är tacksamma över i sitt liv. Det kan vara stora saker. Eller något litet som hänt under dagen. Om du regelbundet ser det du har som är bra i ditt liv blir du lyckligare och ”nöjd med livet som du lever här.” Som Baloo.

Read Full Post »

Older Posts »